Krigsbarnens historia - aktuell för en ny generation

Under andra världskriget 1939-45 förflyttades mellan 70-75 000 barn i åldern 1-14 år ensamma från Finland till Sverige och Danmark, främst till mottagande fosterfamiljer. I förhållande till dessa länders invånarantal utgör de finska barntransporterna till sitt omfång ett slags världsrekord under andra världskriget. Konstsamfundet har beviljat 2000 euro till Centralförbundet för krigsbarn för att informera dagens generation om våra egna flyktingar.

1015KrigsbarnenAktuella

Vem tog initiativet och varför?

Det fanns ingen särskild målsättning för barnförflyttningarna under kriget. Förflyttningarna blev mycket snabbt verklighet på grund av den i det närmaste panikartade situation som uppstod då civilbefolkningen terrorbombades i fortsättningskrigets början. Initiativet till förflyttningarna togs på svenskt håll. Sommaren 1941 förflyttades klena barn till Sverige för rehabilitering, också då på initiativ av svenskarna. Många av barnen hade varit i Sverige redan under vinterkriget.

Sommaren 1941, då fortsättningskriget redan brutit ut, ville man först inte förflytta barn till Sverige. Som orsak angavs brist på transportkapacitet och "andra skäl". Sverige gav ett nytt erbjudande i september 1941, som socialminister K-A Fagerholm då omedelbart accepterade.

Hungervinter påskyndade barnförflyttningarna

Socialministeriets Barnförflyttningskommitté anger i sitt protokoll 3.9.1941 följande skäl till att inleda barnförflyttningarna i början av fortsättningskriget 1941:

- Det återerövrade Karelen skulle byggas upp igen. De karelska kvinnorna behövdes för arbetet och kunde därför inte ha sina små barn med sig. Målet var att underlätta återinflyttningen.

- Bristen på livsmedel; målet var att lindra livsmedelsbristen och att ge barnen tillgång till bättre näring.

Vintern 1942 var en "hungervinter" i Finland, som till och med drabbade arméns matransoner.

Barn som kunde förflyttas till Sverige skulle enligt Barnförflyttningskommittén höra till någon av följande fyra grupper:

  • karelska barn vars föräldrar deltog i återuppbyggnadsarbeten i Karelen
  • barn från hem som skadats under bombningarna
  • barn till invalider
  • barn till stupade som inte erhöll fadderunderstöd.

Den grundläggande orsaken var befolkningspolitisk - man ville trygga den växande generationens liv och hälsa. Man trodde att förflyttningarna skulle vara småskaliga och kortvariga (ca 6 månader).

Socialminister Fagerholm utvidgade sedan skaran av barn som kunde förflyttas så att sist och slutligen alla som önskade kunde skicka sitt, eller sina, barn till Sverige. Det sammanlagda antalet barn som under vinter- och fortsättningskriget förflyttades främst till Sverige, men också till Danmark och Norge, uppskattas vara ca 80 000. Detta motsvarar ungefär antalet barn som föddes i Finland år 1939.

Många återvände

Barntransporterna och deras efterverkningar utgör en väsentlig del av Finlands senaste krigs historia. Mycket har skrivits om dem, men den vetenskapliga forskningen har varit relativt anspråkslös.

Efter krigsslutet återvände majoriteten av barnen till sitt fosterland, men av olika orsaker återvände en betydande del inte. Omkring 15 000 barn stannade i Sverige, och i Danmark stannade omkring 500 av ditskickade 4 000 barn.

Finland förlorade mer än det fick

Man kan också möjligen tala om en "krigsförlust" som förverkligades först senare, då man ser till antalet före detta krigsbarn i den stora emigrationsvågen till Sverige under 1960- och 70-talen. Tröskeln att flytta var sannolikt lägre för dem än för andra.

I den undersökning som Barnförflyttningsskommittén utförde år 1945 och som omfattade omkring 600 Helsingforsfamiljer uppgav ca 400 familjer att deras barn kunde få stanna kvar i Sverige. Att ta hand om det ekonomiska ansvaret och uppfostringsansvaret för barnen upplevdes som alltför betungande. Kommittén krävde likväl bestämda åtgärder för att ta hem alla barnen.

Det kunde dock ha varit klokare att omedelbart börja göra förberedelser för de barns framtid vars föräldrar skulle ha gått med på att de stannade i Sverige. I stället sökte man efter nya fosterföräldrar i Finland.

I de konflikter som uppstod kolliderade nationella befolkningspolitiska intressen med barnens bästa. Det är idag svårt att förstå hur en sådan situation fick uppstå, men man ansåg att den av kriget redan hårt beskattade befolkningen behövde alla sina barn.

I de förhållanden som rådde efter kriget förstod man sig inte på barns psykiska problem. Det fanns ännu ingen barnpsykiatri i Finland. Man förstod inte heller på vilka sätt många års skilsmässa inverkar på relationerna mellan barn och föräldrar.

En betydande merpart av krigsbarnen har ändå positiva minnen från sin tid i Sverige. Det livslånga vänskapsförhållandet till den svenska familjen som i många fall har uppstått bevisar detta. Ofta är det ändå de sorgliga historierna som har fått publicitet.

Föreningar för krigsbarnen bildar ett förbund

Centralförbundet för krigsbarnsföreningarna i Finland grundades i slutet av november 1997 för att förena och stödja medlemsföreningarna samt för att representera dem i samarbetet med myndigheter, samfund och individer.

Förbundet strävar till att för sin del främja f.d. krigsbarns umgänge och utbyte av erfarenheter, samt till att hjälpa dessa att finna för dem viktiga personer och uppgifter om barntransporterna och dåtida händelser.

Förbundets uppgift är att främja insamlandet av krigsbarnens erfarenheter av barntransporterna och forskningen kring dem, samt publicering av resultaten och deras tillgodogörande i socialt hänseende.