Kjell Westös bok blir till film

Kjell Westös bok Där vi en gång gått ska bli film. Produktionsbolaget Helsinki Filmi som tidigare gjort bl.a. filmerna ”Käsky” och ”Kielletty hedelmä” har tilldelats 150 000 euro för projektet.

Vi bad Kjell Westö kommentera.

– Det är alltid en speciell (och ibland lite ambivalent) situation för en bokförfattare när någonting man skrivit skall dramatiseras för film eller teater. Mina egna känslor har ofta varit blandade men aldrig negativa. Redan när man ger rättigheterna till en teater eller till en filmproducent fattar man ju ett positivt beslut, efter det gäller det att förstå och acceptera att teater- eller filmmakarna fattar sina egna konstnärliga beslut och gör en egen version, inte en karbonkopia av boken.

– Min senaste erfarenhet av dramatisering gällde den finskspråkiga uppsättningen av Där vi en gång gått på Helsingfors Stadsteater. Det var en uppsättning som gick ett helt år för nästan fulla hus, men som också delade publiken i förespråkare och kritiker. Själv kan jag utan att hyckla eller försköna säga att jag tyckte mycket om föreställningen. Jag fann den naken, ärlig och ren i linjerna, att somliga saker inte blev riktigt som i boken kompenserades för mig av allvaret i uppsåtet.

– Som författare till förlagan fick jag ta emot en hel del feedback på föreställningen, och jag säger rakt ut att det fanns en språkaspekt i mottagandet. Många finskspråkiga gillade föreställningen, några ogillade den. Men under året då den spelades mötte jag - med undantag för några nära vänner - knappt /en enda finlandssvensk /som sett den och gillat den. Först efter att föreställningen lagts ner mötte jag några svenskspråkiga som sa sig ha tyckt om uppsättningen.

– Det står alltså klart för mig att det inte är ovidkommande på vilket språk dramatiseringarna av mina helsingforsberättelser görs.

– När Kjell Sundstedt i tiden skrev manus, Claes Olsson producerade och Peter Lindholm regisserade filmen Drakarna över Helsingfors var jag till en början lite kluven. Filmatiseringen var elegant och modig (man var inte rädd för att lämna bort det burleska och humoristiska i boken och göra en ganska mörk film, och det förstod jag att uppskatta). Men filmens språkdräkt blev lite osäker, man kunde ha gjort filmen mer "helsingforsisk", och epokskildringen var inte alltid så exakt som jag skulle ha velat ha den.

– Om den filmen, som ju gjordes på svenska, kan sägas att t.ex. de finska kvällstidningarnas kritiker var negativa, mer negativa än jag tyckte att filmen förtjänade. Jag känner ofta att allt jag är inblandad i görs i spänningsfältet mellan svenskt och finskt, och det är inte alltid roligt, eller ens rättvist. Jag skulle gärna slippa hela konflikten, men det är för sent för mig att skola mig till en engelsk- eller spanskspråkig ordbrukare.

– Det jag önskar den här gången är att det skall finnas tid att utveckla manuset, storyn är såpass mångfasetterad att det krävs eftertanke. (Jag har ännu inte sett något manus, men jag har en mycket hög uppfattning om Jimmy Karlsson som jobbar med det.) Jag hoppas också att man skall våga låta storyn bli helsingforsisk - hellre slang och språkblandning än tillkämpad språklig "renhet".

– Och så hoppas jag att man tar hjälp inte bara av mig utan också av allehanda experter för att epokskildringen skall bli så precis som möjligt.

– Och ja, att man får ihop tillräckligt med pengar. Epokskildring på film är dyrt - om man vill att det skall bli bra.