Hbl 145 år

Christoffer Taxell, ordförande för Föreningen Konstsamfundet, 16.12. 2009 vid Hufvudstadsbladets årsdag

Låt mig börja med det viktigaste: att lyckönska Hufvudstadsbladet och alla dess medarbetare till tidningens 145 år. Det är en imponerande ålder.  Det har inte alltid varit en lätt resa, men här är vi nu.

För det andra vill jag gärna tacka för att ha blivit bjuden hit på Hbls årsdag, som ju, liksom ofta annars, inte firas på den riktiga dagen, men nästan. – Jag tror det är första gången jag är bjuden hit.

Hur spännande det än är att granska historien, skall jag inte göra det, utan försöka se framåt. – Hur ser framtiden åren ut? Hur vill Hbl själv att den skall se ut, hur vill tidningens ägare, Konstsamfundet ha dem? Vad säger kunderna, Era läsare? Och vilka är våra förutsättningar att ge den framtidsbild vi i olika roller skapar ett motsvarande konkret innehåll?

Men innan jag skall göra några anmärkningar, vill jag ställa en fråga, eller egentligen göra ett förslag. Jag har flera gånger försökt intressera olika  redaktörer i olika medier men inte lyckats.

Förslaget är följande: När en tidning, som t.ex. Hufvudstadsbladet, fyller år (eller egentligen när som helst) kunde det vara spännande att gå tillbaka i tiden, låt säga tjugofem eller femtio år och se på sin egen produkt då. Det görs ibland men fågan är om man med facit i hand kan se om man, när det begav sig, fokuserade på de frågor som verkligen kom att påverka framtiden, eller om man sysslade med utnämningar till tjänster som i dag ingen minns att de en gång fanns, med någon pensionsprocent, eller med någon konflikt inom utbildnings- eller kulturpolitiken.

Jag nämner den här tanken här och nu, därför att det i all samhällsdebatt, det gäller också medier, ständigt är skäl att fråga om vi sysslar med frågor som verkligen kommer att påverka framtiden – i positiv eller negativ bemärkelse. Hur är det?

Det har under åren förts en litet av och an böljande debatt om Konstsamfundet, inte minst när det gäller föreningens roll beträffande tidningarna, etermedia och de nya medierna. En konsekvens av den diskussionen är att inom Konstsamfundet-familjen förts och nu förs en diskussion  om ledande principer för KSF Media. Min förhoppning är att Hbl och dess folk aktivt vill delta I den. Alla bidrag välkomnas, samtidigt som det är klart att det yttersta ansvaret bärs av Konstsamfundet och dess styrelse.

Utgående från arbetet hittills vill jag här understryka några centrala frågeställnningar och principer.

En av Konstsamfundets centrala uppgifter redan enligt våra stadgar och det uppdrag vår grundare gett oss  är att arbeta för ett levande svenskt språk och en levande svensk kultur I Finland.

För några år sedan deltog jag i ”Svensk Akademisk Afton ” i Björneborg.  Där lärde jag mig att man  definierade sin målgrupp som ”dem för vilka svenska är ett kärt språk”.  I diskussionen om det svenska och det tvåspråkiga, där definitionerna ofta går i kors och känslorna ofta dominerar över analysen, tycker jag detta är ett utmärkt uttryck. De för vilka svenska är ett kärt språk finner vi bland människor med mycket olika språklig bakgrund och också med mycket varierande kunskap i svenska.

När KSF media beskriver “heltäckning”  för våra medier på valda områden som sin vision kunde målgruppen kanske definieras som dem för vilka svenska är ett kärt språk.

En förutsättning både för ett levande språk och en levande kultur  är att de upplevs attraktiva och nyttiga, att de har ett värde – också utanför de “närmast troende”.  Den offentliga sektorns ständiga omorganisering har på senare tid skapat bilden av att svenskan är på retur, hotad och kanske utan förutsättningar att överleva. Viss är förvaltningen I flera avseenden ett problem . – inte minst därför att den inte ser svenskan som ett medel att erbjuda service, utan mera som ett nödvändigt ont. Men låt inte kampen för en bättre service framstå  som ett försvar för någon som är på reträtt, utan som ett led i den stora bilden att stärka svenskan och ge den en större acceptans.

Det finns mycket som är bra. Vi har I dag ett starkare utbildningsväsen på svenska än någonsin, ett mycket stort antal tvåspråkiga familjer sätter sina barn I svenska skolor, i min hemstad Åbo sprängs tidvis väggarna. Det finns en växande insikt om behovet av en svensk utbildningsstrategi för invandrare. Kultur på svenska  är livskraftig inom många områden, bl.a. litteratur och teater, och den expanderar till nya områden, inte minst film.– Det är intressant att att också publiken allt mera går över språkgränsen till det svenska.

Någon kunde kanske säga att det är tid att gå över från försvar till anfall.

Att tala om detta är kanske som att tala om nykterhetens betydelse för nykterhetsföreningens medlemmar. Men jag tror att inte minst KSF:s medier har en viktig roll I att sprida det glädjebudskapet, till dem som är klena I sin tro eller vacklar likaväl som för att ge bilden också åt våra finska bröder och systrar om att vi finns, lever och tänker gå vidare.

Om tjugofem eller femtio år kan vi/Ni kanske bedöma svaret på frågan: fokuserade man kring 2010 mera på problemen än på möjligheterna.

Och såg KSF-media, den största mediagruppen på svenska, vars största enhet Hufudstadsbladet är, och alla dess människor , sin roll att tjäna sina läsare, sina kunder, vars förtroende och lojalitet är den enda riktiga garanten för framtiden.?

De frågorna hoppas jag alla vill söka svaret på redan i dag?

Det råder ingen tvekan om att medierna utgör ett viktigt medel att skapa sammanhållning och gemenskap bland finlandssvenskarna och mellan våra språkgrupper I Finland.  Det är något  Konstsamfundet vill främja.

I förrgår talade jag I Jyväskylä på en födelsedagsfest med folk från hela landet och från de mest skilda olika branscher, men mest från tidningshus och mellersta Finland. Det var Keskisuomalainens vd, en tidigare medarbetare till mig,  som firade sina femtio år.

Då hänvisade jag till Tidningarnas förbunds historik “Vahtikoiran juoksulanka” där författaren Raimo Seppälä under rubriken “Sanomalehden tulee olla affääri sanoo Anderson” citerar Amos. Amos polemiserar mot dem som “ville säga att det budskap som en tidning som är lönsam och håller sig själv på fötter ingenting är att ha och utan betydelse.

I dag har det skett en grundlig förändring av denna uppfattning, - citerar Seppälä Amos - för i dag förundrar sig ingen längre över att en tidning är lönsam. Tvärtom så förstår man att allt bildnings- och upplysningsarbete bör bygga på en materiell grund ochatt en god ekonomisk ställning alltså också är nödvändig för en tidning föratt den skall kunna fylla sin uppgift. Utan den grunden kan den inte finansiera en god redaktion eller i övrigt utvecklas och avancera.”

Slutsatserna är giltiga än i dag.

Också om marknaden  inte är särdeles gynnsam för  medieverksamhet på svenska på orter där vi utgör en minoritet kan inte tolkningen eller strategin vara att foga sig  i en oundviklig utveckling. Bara en fast ekonomisk bas kan trygga framtiden. I dagens värld är tillväxt  en förutsättning för en sådan utveckling. Det gäller att söka nya och okonventionella lösningar,  genom att expandera kundbasen, samarbeta, göra förvärv, gå över olika gränser som t.ex. beträffande språk eller olika medier. Spiralen bör kunna gå uppåt, inte nedåt!

Vi inom Konstsamfundet är beredda att också i framtiden allokera resurser till det breda fält som media representerar och vi har också I betydande mål gjort det. – Låt mig parentetiskt säga att det omdiskuterade begreppet  nollresultat i sig inte är detsamma som  lönsamhet! -  Men medierna kommer inte att kunna överleva om de till sin karaktär är bidragstagare. De måste själva kunna baka sitt bröd. Konstsamfundet kan bidra med smöret.

För att kunna uppfylla de många andra uppgifter vid sidan av medierna som är Konstsamfundets uppdrag – yrkesutbildning, bildkonst, museet, teater, musik osv- är den ekonomiska verksamheten, som sker i form av olika slag av placeringar, central för föreningen, inte därför att vi skulle anse den viktigare än vad vi i övrigt sysslar med, utan för att vi skall kunna handha de uppgifter som är föreningens . Det är en självklarhet men synes ibland glömmas bort. Hyror och dividender omvandlas via våra understödstagare och vår egen verksamhet till kultur.

Ännu efter 145 år – och det skall vi uppskatta – är Hufvudstadsbladet en angelägen sak för sina läsare. Jag är engagerad i verksamheter där kunder ofta hör av sig – varuhus och flyg – men inte på något område får jag så mycket feed back och höra så många kommentarer som när det gäller Husis. En utmaning för Er som gör det dagliga jobbet är att  kunna slå vakt om sina “stamkunder” samtidigt som Ni söker fånga nya. Ingendera får glömmas bort. Då äventyras framtiden.

I det avseendet har vi inte kunnat uppfylla Amos strävan att Hufvudstadsbladet skulle vara någon “affär”. Ändå är Föreningen Konstsamfundet glad över att vara dess ägare. Min fromma förhoppning är att alla här ville se att just det också för Er är något att vara glad över.

Alla tillönskas en FRIDFULL  JUL och många goda nya år.